Bloggar är ett lustigt fenomen, det har jag alltid tyckt. För ungefär tre år sedan kom bloggarna in i mitt liv och vid den tiden lovade jag mig själv att aldrig skaffa en själv. Jag läser gärna andras, bara jag slipper ta del av det själv. En dag hände det ändå. Okej då, jag startar väl bloggen. Nu står jag här som en av Sveriges största skönhetsbloggare, utan att egentligen förstå hur det gått till. Med orden ”snart konkurrerar jag ut Blondinbella” registrerade jag mitt domännamn och körde igång, utan att egentligen veta vilken cirkus det skulle innebära.

Det förvånar mig hur mycket jag behövt stå upp för mig själv för att kunna behålla mitt sanna jag. Jag förstår att det behövs om man som bloggare väljer att fläka ut sitt privatliv för alla som vill läsa, men ska det behövas när man endast skriver om vad för smink man har hemma i lådorna? Uppenbarligen. Det som då förvånar mig ännu mer är att det inte är ett högt läsarantal som ger den värsta pressen, utan företag. Läsarna är överlag underbara människor som kan lyfta hela tillvaron med lovord och uppmärksamhet, en ärlig och trogen kontakt man alltid kan luta sig tillbaka på. Bloggar man ärligt och med god klang får man respons som låter likadan, svårare än så är det inte. Ändå sitter jag där emellanåt och bryts ner av den stela press bloggen medför, den press företagen sätter.

Som bloggare förväntas jag kunna köpas så otroligt lätt. Får jag bara en ansiktskräm eller kanske en femhundring på kontot ska jag glatt styra upp en kampanj där jag från och med nu refererar till ett visst märke varje gång jag nämner hudvårdsprodukter, eller att jag ska skriva en vinklad recension bara för att jag fick ett dyrt läppstift i brevlådan. Jag förväntas vilja ta på mig en sådan deal för min egen vinning, ”jag får ju fina prylar” liksom. Det är väl det sista jag vill? Att ljuga och spola ett förtroende hos läsare för materialistisk vinning finns inte i min värld. Det känns som att tatuera Svenska Spel-loggan i pannan bara för att man får bra betalt. Vem skulle då ta dig på allvar? Ingen du önskar tog dig på allvar i alla fall. Då blev plötsligt inte pengarna så mycket värda.

Hur kommer det sig då att detta fungerar, att företag ens tar sig energin att försöka? Troligen för att så många oerfarna människor går att använda som kanaler. Bloggande småtjejer som blivit värdefulla i reklamsyfte utan att de riktigt förstått det, och ser en så kallad sponsring som något stort. Det är ju så LYXIGT att erbjudas skriva om en webshop i bloggen och få ta ut tio procent av läsarnas utlagda pengar i produkter från webshopen, utan att ens behöva betala pengar för sakerna! LYXIGT! Har man inte en kritisk syn på dessa typer av bloggreklam sugs man givetvis med huvudstupa. Detta beteende gynnar företagen hundra gånger mer än vad det gynnar en själv som bloggare och ens läsare.  Läsarna får ingen som helst insikt i dealen och blir med falsk information dragna vid näsan. En ofin gest som allt för ofta går hem.

När jag då sparkar bakut och vägrar gå med på sådana erbjudanden har jag många gånger fått en snäsning tillbaka, de nästan säger rakt ut att jag får skylla mig själv för att jag spolar detta. Det är alltså min tacksamhet som brister. Välkommen till svartlistan, din gnällige jävel.

Dessa tankegångar slutar alltid med att jag ställer mig själv en fråga. Tas jag för given eller är det jag som är för kritisk för bloggvärlden? Man kan undra.

Viola Holmgren